2 år sedan
2 år har gått sedan Tsunamin, har fortfarande många tankar som snurrar i huvudet!
Har hört ett flertal gånger att jag egentligen borde ha släppt det för länge sen för lilla jag blev ju inte alls särskillt drabbad. Visst, jag köper att jag inte blev drabbat och att jag ska vara sååå tacksam och tro mig det är jag men jag är fortfarande jag och än har inget läkt till 100%!
Det är bara jag som vet vad jag känner, det är bara jag som kan förklara allt jag tänker på och tro mig det går inte en enda dag utan att jag tänker på den där dagen!
När vi kom hem för 2 år sedan sparade jag alla artiklar från tidningarna i en låda, ville inte se dom men för en tid sedan tog jag fram allt och gick igenom det. Det var jobbigt men det var något jag behövde!
Förväntar mig inte att någon ska förstå mig, förväntar mig inte något medlidande och nej tack jag vill inte ens ha något medlidande men jag måste få älta och ta den tid jag behöver för att komma vidare mentalt!
Vi åker om knappt 2 dagar och allt känns fortfarande overkligt. Är inte alls nervös för själva resan men klumpen finns i magen om hur det kommer att bli när vi väl är där nere. Första gången man står på samma ställe där jag stod för 2 år sedan, första gången jag ser allt igen...
Ena halvan av hjärtat längtar ihjäl sig och andra halvan fasar för livet.
Jag vet att det kommer bli en bra resa, men jag kan ändå inte släppa tankarna. Jag vet också att allt kommer kännas så mycket bättre när jag varit där nere, den här resan är ju inte endast för nöjes skull, det är också en del av min läkningsprocess. En process osm bara jag förstår mig på.
Låt mig få älta, låt mig få ta den tid jag behöver, låt mig få skriva av mig ibland och låt mig få prata om det. Om den som älskar mig verkligen gör det så ger den mig min tid och låter mig få älta om och om igen!
Har hört ett flertal gånger att jag egentligen borde ha släppt det för länge sen för lilla jag blev ju inte alls särskillt drabbad. Visst, jag köper att jag inte blev drabbat och att jag ska vara sååå tacksam och tro mig det är jag men jag är fortfarande jag och än har inget läkt till 100%!
Det är bara jag som vet vad jag känner, det är bara jag som kan förklara allt jag tänker på och tro mig det går inte en enda dag utan att jag tänker på den där dagen!
När vi kom hem för 2 år sedan sparade jag alla artiklar från tidningarna i en låda, ville inte se dom men för en tid sedan tog jag fram allt och gick igenom det. Det var jobbigt men det var något jag behövde!
Förväntar mig inte att någon ska förstå mig, förväntar mig inte något medlidande och nej tack jag vill inte ens ha något medlidande men jag måste få älta och ta den tid jag behöver för att komma vidare mentalt!
Vi åker om knappt 2 dagar och allt känns fortfarande overkligt. Är inte alls nervös för själva resan men klumpen finns i magen om hur det kommer att bli när vi väl är där nere. Första gången man står på samma ställe där jag stod för 2 år sedan, första gången jag ser allt igen...
Ena halvan av hjärtat längtar ihjäl sig och andra halvan fasar för livet.
Jag vet att det kommer bli en bra resa, men jag kan ändå inte släppa tankarna. Jag vet också att allt kommer kännas så mycket bättre när jag varit där nere, den här resan är ju inte endast för nöjes skull, det är också en del av min läkningsprocess. En process osm bara jag förstår mig på.
Låt mig få älta, låt mig få ta den tid jag behöver, låt mig få skriva av mig ibland och låt mig få prata om det. Om den som älskar mig verkligen gör det så ger den mig min tid och låter mig få älta om och om igen!
Kommentarer
Postat av: Denise
När du väl är där så kommer det nog kännas mkt bättre. Men klart att du ska ha tid på dig att läka, det behöver man. Ta all tid du behöver!
Trackback